Vincent måste ha blivit mer påverkad av vaccinet än vad vi trott. Igår somnade han 1830 och sov till 23. Åt kort och somnade sedan om och sov till 445. Åt och sov till 630. Då gick Kristofer upp. Jag sov vidare. Klockan 9 kom Kristofer in med Vincent till mig i sängen. Vincent, och jag, somnade om o. Jag vaknade igen klockan 11 för att Kristofer väckte mig. Vincent sov vidare till klockan 12. Sedan har han fortsatt att äta och sova hela dagen och nu sover han igen. Jag misstänker att vi kommer att få vara vakna i natt…

Annars har dagen varit lugn. Jag sov, som sagt, till kl 11 och har sedan dess plockat och pysslat lite i lägenheten. Försöker städa upp lite efter 4 dagars apati med handledsskada, tennisarmbåge och ny tatuering. I eftermiddags var vi också iväg och handlade lite inför imorgon. Vi ska äta nyårsmiddag med Anders, Linda och Alice imorgon. Det ska bli roligt.

Idag fick Vincent sin 3 månaders vaccin. Jag har sagt att jag inte skulle följa med när han ska få sprutor för att jag är så rädd för dem, men idag när det väl var dags så kände jag att jag var tvungen att följa med ändå. Väl där så började mina tårar att rinna innan sköterskan ens hämtat nålarna. När hon väl kom in med sprutorna så grät jag floder. Kristofer fick sitta med Vincent i knät och hålla i hans armar. När de stack Vincent – en spruta i varje ben samtidigt typ 3 cm djupt rätt ner i hans lilla gulliga tjockislår – så höll jag på att svimma. Det var fruktansvärt.

Kristofer var lugn.

Men lugnast var nog Vincent. Han skrek rakt ut när de stack in sprutan, men slutade så fort de var klara. Då verkade han direkt glömma vad som hänt och skojade vidare med Kristofer som om ingenting hade hänt.

I framtiden får nog jag låta bli att gå med. Det är visst jag som lider mest.

Jag gick till doktorn med min handled idag. Det har gjort ondare och ondare för varje dag som går ett bra tag nu så igår ringde jag en distriktssköterska som tyckte jag skulle uppsöka läkare. Läkaren som jag träffade sa att hon misstänkte något som heter Morbus de Quervain. Sedan tog hon tag i min tumme och böjde in den mot handen samtidigt som hon sa:

- I så fall gör det ont när jag gör så här.

Jag skrek rakt ut. Det gjorde så ont att mina ögon tårades.

Jag fick Voltaren utskrivet och fick i uppdrag att skaffa mig en stödskena. Sedan ska jag ringa tillbaka om två veckor. Är det inte bättre så kommer jag få remiss till operation. Det är tydligen ett enkelt ingrepp…

Läkaren berättade att hon ibland ger kortison till folk med denna åkomma. Jag sa att jag kommer att vägra det in i det sista.

Jag är livrädd för kortison sedan jag fick två kortisonsprutor i min axel för två år sedan.

Nu när jag kommit hem så har jag googlat lite. Så här kan man läsa om Morbus de Quervain:

Morbus de Quervain

Vad är Mb de Quervain?
Tillståndet kalls även stenoserande tendovaginit och är ett smärttillstånd över första senfacket där senorna som för ut tummen från handen löper. Inflammationen ger smärta vid rörelser i tummen. Det kan orsaka problem med att lyfta, greppa, ta ett mjölkpaket etc. Smärtan lokaliseras på handens ryggsida ovanför tumbasen.    

Vad är orsaken?
Repeterande eller ovana rörelser med tummen leder till ett inflammatoriskt tillstånd kring 1:a sträcksenefacket vilket då svullnar. Ibland finner man ingen orsak till symptomdebuten.

Vilka drabbas?
Alla kan drabbas. Det finns dock en överrepresentation bland medelålders kvinnor och ammande mödrar.

Vad kan patienten göra?
Undvika belastning av tummen, vila, avlasta. Smärtstillande läkemedel. Det finns receptfria Antiinflammatoriska läkemedel på apoteket där man även kan köpa en stödskena.

Se där ja. En skada man kan få som ammande. Klart jag får den.

Igår kom Martina hit och hälsade på. Självklart gallskrek Vincent när hon klev innanför dörren! Vi tillbringade hela kvällen igår tillsammans och det var superkul. Det var härligt att träffa henne igen. Vi har alltid så himla mycket att prata om och det är så himla skönt att träffa någon som känt en länge.

I morse gick Martina ut och sprang innan jag gick upp. Det påminde mig om mitt gamla liv och jag insåg att jag inte saknar det alls. Däremot saknar jag så klart min gamla form. Det är kul att vara vältränad. Synd bara att man inte hinner göra något annat än att träna för att uppnå och bibehålla god form…

I förmiddags gick jag, Kristofer och Martina till gymmet. Jag och Kristofer körde ett nytt träningsprogram som Kristofer hittade i senaste numret av Gymgrossisten. Martina körde ben.

Vårat pass var jobbigt. Det var det första av fyra nya pass vi planerar att köra januari ut.

PASS 1
Rygg/Baksida lår
Chins (2*5) Det står egentligen 5*15 i programmet, men det pallade inte ens en utan hjälp så fem får duga!
Latsdrag (4*10) 15-30 kg 
Rodd (4*10) 25-30 kgs
Ryggresningar (4*10)
Raka marklyft (5*12) 2 st 15 kgs hantlar
Finnen (3*10) Byter nog ut denna övning mot höftlyft på boll för denna är för svår att få till bra.
Lårcurl (4*12)

Passet var bra, men skitjobbigt. Jag gissar att det kommer leverera en fet träningsvärk imorgon! Vincent var med på gymmet och vi turades om att prata med honom så att han inte skulle bli uttråkad och gnällig. Det gick jättebra.

Efter träningen gick vi hem och duschade samt lagade lunch. Vi sa hejdå till Martina som åkte vidare till Södertälje för att hinna hälsa på ytterligare en kompis innan hon om 1½ dag åker tillbaka till Los Angeles. Jag grät en skvätt efter att hon hade gått. Det är alltid så jobbigt att säga hejdå till folk, speciellt de som betyder mycket för en som man vet att man kommer att sakna. De som accepterar en för den man är och står på ens sida vänner oavsett…

Jag kommer att sakna dig Martina. Du är en fantastisk vän. Hoppas du får det fortsatt bra i LA och att du fortsättningsvis  mår så bra som du förtjänar. Jag hoppas du blir kär.

Efter lunch åkte jag och Kristofer till Kungens Kurva och kollade på skidor innan vi fortsatte in till Svea Tattoo för att förverkliga min julklapp till Kristofer – en tatuering! Kristofer tatuerade sig mellan kl 1650 och 1820 medan jag och Vincent satt i en fotölj och läste tatueringstidningar och mysade. Tatueringen blev helt perfekt, precis som förväntat.

Så Vincent har idag tillbringat 1½ timme på gym och 2 timmar på en tatueringsstudio. Det måste vara en ganska ovanlig dag för en bebis. Ändå skötte han sig exemplariskt, min skatt.

Vincent somnade kl 21. Nu är klockan 5 och detta är första gången jag är uppe och ammar. Det är annat än det varit i Siljansnäs. Där har han nämligen vaknat kl 130, 330, 6, 630, 7 och 830 typ. Dessutom har han inte velat somna om emellan. Kanske blev han lite orolig av att vara borta ändå, även om vi inte reflekterade över det? Med tanke på att han verkar sova så mycket tryggare nu när vi är hemma menar jag.

Idag åkte vi hem tillbaka till Tumba. Vi stannade i Borlänge på vägen hem och tog ett varv inne på Kupolen. Det var ett riktigt skysst köpcenter faktiskt, men lite för trångt med alla mellandagsreashoppare. Jag hann trots allt köpa en väst, ett par tight och ett par trosor. Kristofer köpte en kofta. Vincent fick fyra tetror med BabySemp (mjölkersättning). Alla blev nöjda med andra ord. Inte illa pinkat!

Största anledningen till att vi bara stannade en timme var att Vincent (och jag) blev ashungriga. Det var därför vi avvek. Vi försökte äta på Mc Donalds inne på Kupolen först. Det verkade nämligen vara enda matstället som inte hade kö ut genom dörrarna. Men väl inne var det ändå fullt. Vi tog istället bilen och åkte vidare och hittade både MAX och Burger King i nästa rondell. MAX var också överfullt och Burger King, där vi till slut stannade, likaså. Det var till och med kö i Drive In:en!

Vad är det med folket i Dalarna egentligen? På Burger King satt par i femtioårsåldern och käkade hamburgare som om de var på restaurang! Barnfamiljerna, som man ser på Burger King här i Stockholm också, fick trängas med familjer med tonårsbarn, gifta par, yngre tjejer med mammor, 30 åriga grabbar med hårrockst-shirt och piercings… Är hamburgare Dalarnas nationalrätt eller vad?

Hade jag inte varit på resande fot och haft en skrikande hungrig bebis i bilen så hade jag aldrig valt att äta på Mc Donalds eller Burger King. Aldrig i livet! Där äter man ju bara i brist på annat och i brist på tid.

Idag har vi tillbringat förmiddagen ute på sjön.

Vi hade med oss sparkarna. Pappa åkte skidor och Sara skridskor. Efter en timme på isen åt vi medhavda matsäcksmackor och drack kaffe. Pappa skalade en apelsin till mig, precis som han brukade göra när jag var barn. Vincent sov hela tiden. Det var en skön förmiddag.

Idag fyller pappa år så ikväll blir det fin middag och efterföljande tårtkalas. Det blir gott, men det ska också bli skönt att åka hem till Tumba. Jag ska ju träffa Tina då. Bästa överraskningen var att hon kommit hem från USA oannonserat!

Nu har vi ätit julbord tillsammans med hela familjen Dannvik. Det var pappa, Sara och hennes barn Rebecka, Mirjam, Lydia och Aron, Saras syster Maria med hennes amerikanska man Douglas och deras barn Philip och Peter, Peters japanska kompis Mazahiko, Saras syster Anna med hennes man Johan och deras barn Linnea och Björn, Saras bror Håkan och hans fru Cecilia, Saras mamma Marianne , Kristofer, jag och Vincent. Allt som allt 21 personer.

Efter maten gick alla syskonen hem till mormor (tack och lov). Vi fick besök av Tomten, fikade och öppnade sedan julklappar. Vincent  fick flest tror jag. För två veckor sedan fick han byxor och tröja, en BRIO bil och en BRIO skallra, en sångpåse, en overall och en mössa. Idag fick han ytterligare figurer till sin sångpåse, en låda med bilar, båtar och plan, fyra bodysar (en svart, en vit, en svartvit och en röd med texten ”Mummys superhero”), ett par jeans, en sångbok, en ”lära gå vagn”, en sagobok (Karl Bertil Jonssons jul), badbyxor, en skallra och en liten fotboll (gissa av vem?)!

Han blir så himla bortskämd – och det är inte bara av mig och Kristofer utan av alla! Och med tanke på att pappa gift om sig så har han ju fått en Sara, tre mostrarna Rebecka, Mirjam och Lydia, och en morbror Aron ytterligare!

Han får inte vara i fred en minut nu när vi är här och hälsar på. Det är alltid någon som vill gulla med honom och krama honom. När han gråter kan jag och Kristofer bara vänta en minut eller två så är någon annan där och plockar upp honom…

I förmiddags var jag och Kristofer ute på Dalarnapromenad (=sparktur) med pappa. Vi hade med oss Vincent i en sparklåda. Det var härligt att komma ut en sväng och väldigt mycket smidigare att ha Vincent i en sparklåda än i en vagn. Man kanske skulle skaffa en sådan i Tumba också nu när Botkyrkabyggen inte vill ploga där vi bor.

Han sov hela vägen och låg till och med kvar ute och sov ytterligare någon timme efter att vi kommit hem.

Så himla mysigt!

Det har varit en härlig julafton. Vi har precis ätit risgrynsgröt och nu sover snart alla barnen så att vi vuxna kan ta det lite lugnt. Kanske kommer vi spela spel eller något. Mig kvittar det, jag kan gärna bara sitta här mätt och belåten med min laptop i knät och njuta av ljusen, sällskapet och mina fina julklappar. 

Jag har tidigare fått julklappar av Stina, Maja, pappa och mamma: en spel, mascara, kajalpenna, en skiva med Norah Jones, en scarf, en adventsljusstake och 2000 kr. Ikväll fick jag en julgransduk (perfekt för framtida jular med Kristofer i Tumba), en skiva med Carmina Burana och en bok av pappa. Av Kristofer fick jag också en bok. Sedan fick jag presentkort på en fotvårdsbehandling (I love him!) och ett löfte om att vi ska gå på kurs (något jag tjatat om) tillsammans i vår (I love him even more!!).

Innan fick jag klappar av systrarna och mor,
en skiva, smink, spel och en stake så stor.
Ikväll gav mig pappa klappar fler
och av Kristofer fick jag två brev.
Ett gav mig vård av mina fötter så trötta
det andra en kurs i nå’t jag ej får berätta.
Två böcker toppade kvällens paket
en djuping av Vallgren och en deckarsmet!
Jag nöjd är med allt - att få paket det är kul.
och nu vill jag önska er alla God Jul!

Veckan innan jul fick Vincent en tomtedräkt av sin farmor och farfar. Tomteluvan är supersöt, men av någon anledning tenderar den att glida ner över ögonen då Vincent ligger i vagnen.

Nu har vi äntligen jullov och jag har tagit med min tomte till sambo och min nisse till son hela vägen till Dalarna där vi ska fira med Vincents morfar, Sara och alla ”särsläktingar”. Vincent är så klart jättepopulär. Här turas alla om att bära runt honom eller ha honom i knät. Idag har Lydia och Aron haft honom i knät när de tittat på adventskalendern. De har redan lärt sig att det blir tyst om Vincent får nappen, så Aron trycker in nappen i munnen på honom så fort han piper. Lydia har lärt sig att kalla den samma som jag och  Kristofer så hon säger också ”ljuddämparen”. Aron, han kallar Vincent för ”Vimcent”.

Nu ska vi fika med kaffe och pepparkakor som jag har bakat. Imorgon blir det julbord med 18 personer. Stackars Kristofer…

Min sambo är fantastisk. I fredags kväll sjöng jag med RSC (julkonsert nummer tre) och Kristofer hade hand om Vincent. På lördagen hade jag två konserter till och Kristofer hade även då hand om Vincent.

På lördagen åkte Kristofer och Vincent till MAXI. Efter att ha frusit arslet av mig på stan på fredagen så bad jag Kristofer köpa varma sulor till mina kängor och raggsockor till mig. Jag frågade dessutom om han kunde tänka sig att köpa trosskydd och han sa ja.

På söndag förmiddag fick jag mitt gods: Raggsockor i storlek 44-47, skosulor i storlek 22-34 och bindor. Suck. Snacka IG i handla!

Så nu har jag skosulor som bara täcker halva skon och raggsockor där hälen sitter halvvägs upp på vaden. Bindorna ligger i badrummet och får väl användas om något halvår igen när jag får tillbaka min cykel… Det kräver helt klart ett julrim…

När min sambo handlar blir ingenting rätt,
men han är fantastisk ändå – på sitt sätt.
Han gör för mig så gott han kan,
hur kan jag inte älska en sådan man?

God jul Kristofer. Jag älskar dig!