Idag har det varit en tämligen sysslolös dag. Jag skulle ha fått besök av Karin efter lunch, men hon mådde inte bra så det blev inte av. Eftersom jag, klockan 12 då jag fick veta det, redan hade gymmat så hade jag inget mer att göra idag då. Så jag har i stort sett inte gjort någonting på hela dagen förutom att pyssla lite i lägenheten. Jag har börjat läsa en ny bok Berättelsen om Pi som en kollega rekommenderat. Jag har jag klistrat in foton i ett fotoalbum. Jag har ramat in 8 bilder på pinupor och hängt dem på toaletten.
Sedan har jag assisterat Kristofer när han borrat upp hyllor och förstört taket.
Killar är rätt fantastiska när det kommer till att stöka i lägenheten. I mitt och Kristofers fall är det ofta så att jag pysslar och plockar med småsaker medan Kristofer monterar ihop nya möbler eller borrar. Det är inte jag som bestämt att arbetsfördelningen ska vara så, utan det är de saker som han frivilligt tar på sig att göra. Problemet är dock att han, när han sätter igång med att till exempel borra, så beter han sig som värsta martyren och förväntar sig att jag ska komma honom till undsättning så fort han behöver det.
På något sätt är det han just då håller på med viktigare än det jag gör – och då när han behöver hjälp så låter det dessutom som han offrar sig och gör allt bara för min skull och att det då inte är mer än rätt att jag släpper allt jag har för händer och assisterar honom. Om det någongång skulle vara så att projektet går åt helvete och inte funkar alls, då var det min idé från början och mitt fel. Då borde jag ha fattat att det inte skulle funka - för det har ju han gjort hela tiden, men inte sagt det (för att jag tjatat så).
Idag har Kristofer involverat mig i två mer eller mindre lyckade projekt.
Först skulle det borras upp en tavellist i sovrummet. Direkt när jag kom hem från gymmet bad han mig om hjälp, men då krävde jag att få äta först. Sedan efter maten så bestämde vi oss för att sätta igång och han bad mig om hjälp att säga vart listen skulle hänga. Det lät då som jag inte kunde göra någon annan nytta än att vara smakråd. När jag sagt hur jag ville att den skulle sitta så sa han att han klarade sig själv och jag gick ut ur sovrummet. Två sekunder efter skrek han på mig om hjälp att hålla i listen när han borrade. Självklart förväntade han sig då att jag kom på studs vilket jag gjorde. Efter någon minut sa han att jag inte behövdes mer och jag gick ut. Sedan ropade han igen. Vis av tidigare erfarenheter så satte jag själv inte igång med att göra något emellan utan jag gick bara ut i vardagsrummet och satte mig och väntade på att han skulle skrika igen – vilket han gjorde. Själv insåg han inte att jag, varje gång han skrek, stod där på en sekund.
Han tyckte väl att det var självklart.
Senare på eftermiddagen skulle Kristofer hänga upp sin taklampa. Den har legat på olika ställen i lägenheten sedan i mars då han flyttade in och jag har krävt att den ska skickas ner i förrådet eller till loppis. Han har då hävdat att han vill sätta upp den i köket.
I slutet på förra veckan bestämde jag att jag skulle låna en borr och påminde då honom om att han kunde passa på att hänga upp taklampan som han ville ha upp. Han hävdade då att den ”bara är att hänga upp” och att han kan göra den när som helst. Anledningen att det inte blivit gjort tidigare var bara ”har inte hunnit/orkat”.
Nu i eftermiddag när han inte hade något att göra föreslog jag således att han skulle hänga upp taklampan och han accepterade.
Han började med att ta ner den lampan jag hängt upp där tidigare och då totaldissa den elektriska koppling jag gjort och hävda att den var ”livsfarlig”. Sedan började han mecka för att sätta upp sin ”lättupphängda” lampa. Efter cirka tre minuter ropade han på mig för assistans. Jag satt och klistrade fotoalbum så jag försökte be om en minuts varsel, men det var lönlöst. Mitt uppdrag blev att stå och hålla upp lampan mot taket medan han först skulle mecka sladdarna på plats och sedan skruva fast lampan i taket.
Problemet var dock att det inte gick så lätt att skruva som han trott för taket är av cement.
Konversationen som följde lät ungefär så här. Jag fortfarande ståendes med armarna upp i luften hållandes i lampan.
- Men ska vi inte borra då? Vi har ju lånat en borr?
- Nej det ska vi inte. Det är jobbigt. Jag orkar inte hämta hit den nu.
- Men det verkar ju inte funka annars, är det då inte bättre att borra så att vi får upp lampan?
- Okej då!!!
Kristofer hämtade borren, medan jag fortfarande stod och höll upp lampan och hade mjölksyra i armarna. Han borrade och satte i en plugg och var precis i kast med att skruva i en skruv när han märkte att pluggen inte fäste i hålet i taket utan bara åkte ur och drog med sig en massa cementsmulor. Det gick således inte att skruva i en skruv i hålet utan borren hade bara lämnat ett stort fult oanvändbart hål…
Varpå Kristofer utbrister:
- Där ser du! Jag sa ju att det inte gick och borra!!
Fan heller att han sa! Han sa att han inte orkade hämta borren. Det var först när det blev ett fult hål i taket som han hävdade att han inte velat hämta borren för att han visste att det inte skulle funka…
Vidare vädjade han till mig:
- Snälla du, kan vi inte bara hänga upp den gamla lampan?
För helt plötsligt, när det inte funkade med den nya, så var det ju jag som hade hållit på och envisas med att vi skulle ha upp den! Helt plötsligt, när den nya lampan inte ”bara var att hänga upp” så hade ju min gamla lampa hade hängt där helt perfekt fram tills jag börjat tjata om att hänga upp den nya. Helt plötsligt var den visst inte så ”livsfarligt” kopplad heller, eftersom han kopplade tillbaka den på precis samma sätt.
Och denna man vill jag dela mitt liv med. Helt sanslöst…
