Jag har klarat mig jättebra idag – tills nu. Sov två timmar i förmiddags och käkade sedan lunch. Tog en timmes promenad innan det var dags för veckans BVC-besök.
Vincent vägde idag 4430 gram (+370 gram) och var 56,5 cm lång (+1,5 cm). Härligt!
Efter BVC slog tröttheten över mig. Jag sket i gymmet och skiter i kören. Nu när Vincent äntligen sover vill jag inget annat än att ligga på soffan och slumra framför kassa tv-program.
Den här bilden tog Kristofer cirka 1½ vecka innan Vincent föddes.
Det känns ganska skönt att slippa den magen nu… 
Min kropp är ett matematiskt mirakel.
I måndags – den 21 september – kl 2208 födde jag äntligen min son Vincent Ali. 
När jag skrevs in på förlossningen så vägde jag 88,0 kg.
Jag har läst att ”en graviditet” väger ca 10 kg, men om jag räknar så får jag i alla fall det till 5½ kg.
Jag klämde ut Vincent som vägde 3915 g
Jag klämde ut en moderkaka som kanske vägde 500 g
Jag blev av med fostervattnet som kanske vägde 500 g
Jag förlorad 700 ml blod under förlossningen, vilket borde ha vägt 700 g
TOTALT: 3915 + 500 + 500 + 700 = 5615 gram
Kort och gott jag blev av med en hel del grejer. Dessutom genomled jag en 46 timmars lång förlossning (räknat från första smärtsammare värkarna till Vincents partus), vilket helt klart förbrukade en del energi.
Vätternrundan tar ju ”bara” 15 timmar som jag förstått det… 
Hur som helst, igår när vi kom hem (4 dagar efter förlossningen) så ställde jag mig på vågen. Förvisso inte samma våg som jag vägde mig på precis innan, men en vanlig våg. Vikten visade 84,4 kg. Det betyder att jag sedan förlossningen skulle ha tappat 3,6 kg.
Helt otroligt. Min kropp är ett matematiskt mirakel. Jag föder en bebis som väger 3,9 kg och går ner 3,6…
Jag läste klart Människohamn av John Ajvide Lindqvist igår.
Normalt, och även den här gången, har jag lite svårt för böcker med övernaturliga inslag. Det går liksom bra om personerna i boken tror på det övernaturliga, men att berättelsen i sig inte signalerar att det inte nödvändigtvis är så, men när bokens handling bärs upp av övernaturliga inslag som man som läsare förväntas acceptera så får jag det svårt. Jag tappar motivationen att läsa vidare, får svårt att leva mig in i storyn och tycker att boken är seg.
Den här gången kom jag iaf över den tröskeln.
När jag väl hade köpt att en av huvudpersonerna hade en svart snigelliknande insekt i en tändsticksask och att han dagligen måste spotta på den för att i utbyte få övernaturliga förmågor i form av en förståelse av havet och och en förmåga att styra vattnet på ett annat sätt än alla andra, så fick det mig faktiskt i stället att förstå varför John Ajvide Lindqvist fått Selma Lagerlöfs litteraturpris.
Han går i hennes fotspår så till vida att han för vidare en berättartradition där sagan och myten fortfarande spelar en betydande roll för handlingen. Hans övernaturliga inslag är ju inget annat än en förlängning av Selma Lagerlöfs berättartradition.
Det blev en ganska så fullspäckad dag igår.
Först, på morgonen, var vi på ultraljud. Det var, som vanligt, superspännande. Därefter åkte vi till SKHLM och käkade en andra frukost och gick i affärer – lämnade dock inte tillbaka någon jacka – innan det var dags för Kristofer att dra till jobbet.
Klockan kvart i tolv mötte jag Karin från kören och lunchade med henne på Tumba Fisk. Det var supertrevligt. Vi har pratat om att luncha i evigheter så det var verkligen på tiden att det blev av – och jag hoppas det blir av igen.
Efter lunch åkte jag till Rönninge och sjöng med 60+ från kören. Det var som vanligt supermysigt. Jag blir så himla väl omhändertagen av alla tanterna och inte nog med det så är de så himla coola! De är mina förebilder – jag önskar verkligen att jag är lika snygg, välklädd och pigg på livet när jag är 60+ som, till exempel, Anna-Greta.
Efter sångträningen så hämtade jag Kristofer på jobbet och vi åkte hem och lagade middag. Det blev köttfärsfylld squash med ris, vitlökssås, sallad och färskt bröd. Skitgott verkligen!
På kvällen fick vi besök av Linda och Anders. Det var också supertrevligt!
Hela dagen igår var kanon, men jävlar vad trött jag var när vi äntligen gick och lade oss. Positivt med det var dock att jag faktiskt sovit skitbra hela natten och ända till kl 8 idag.
Idag blir det nog inte lika mycket action. Mamma kommer hit kl 1130 och vi ska käka lunch. Sedan har jag och Kristofer halvt diffusa planer på att gå på bio och se ”Flickan som lekte med elden” (Stieg Larssons andra). Den har ju premiär idag.
Ännu hellre vill jag så klart föda barn, men det vågar jag inte hoppas på. Har känt lite molande värk i mage och rygg nu på morgonen och i natt när jag var uppe på toa, men inget som känns i närheten av ont. Man får väl se om det accelererar eller bara retas med mig för att sedan försvinna igen…
Man kan ju inte låta bli att hoppas på det förstnämnda.
Idag är det vecka 41 (+ 0) så Kristofer och jag har varit på ett nytt ultraljud för att kolla mängden fostervatten och göra en preliminär viktbestämning av bebisen…
Fostervattenmängden var bra, vilket betyder att det inte är något problem för mig att gå en vecka till… suck!
Sedan tror de att bebisen nu väger 3583 gram – ungefär.
Dagen har gått fort och smärtfritt (tyvärr).
Jag städade i förmiddags och mötte Goran för lunch i centrum kl 12. Han berättade att han blivit pappa och jag visste inte ens att hans tjej var gravid. Så mycket vet man om sina killkompisar…
Efter lunchen så ringde Kristofer. Han hade rymt från jobbet så han hämtade upp mig i centrum och så åkte vi till SKHLM och fikade. Jag åt princessbakelse och drack latte. Bäst att passa på och bulka nu när man fortfarande har en bebis att skylla kulan på.
Vi kom sent från SKHLM så jag pallade inte att laga den middag jag planerat och missade dessutom fikan med Linda. Istället blev det tacomiddag och bokläsning på sängen fram till alldeles nyss.
Jag känner mig sömnig redan så jag hoppas kunna sova ordentligt i natt.
Man vill ju vara utvilad inför morgondagens ultraljud.
Idag är det vecka 40 (+ 6) och imorgon vecka 41. Då ska jag på nytt ultraljud. Det känns lite spännande, även om jag mest av allt hoppas föda innan dess och således slippa gå.
Inga stora planer idag heller, men lite inbokat har jag. Allt för att inte dö av leda utan hålla mig vid liv.
Jag ska städa lägenheten, (kanske) luncha med min vän Goran, fika med gravkompis Linda och sedan laga köttfärsfylld squash till mig och Kristofer.
Någon gång under dagen ska jag sova också för jag är skittrött. Igår var första gången som det kändes tungt att gå på kören och i natt sov jag sämre än på länge. Först när jag kom hem från kören så läste jag en timme innan jag släckte lampan. När jag ändå inte somnade kände jag mig hungrig så jag gick upp och åt yogurt. Lade mig igen. Insåg att jag var klibbig och luktade lite halväckligt. Gick upp och duschade… Det hjälpte faktiskt – både mot klibbet och mot rastlösheten. Jag kom ner i varv och somnade efter det. Sov ungefär 2 timmar i stöten och var däremellan uppe och kissade…
Förra veckan när 9 september passerade sa min syster Maja att hon tyckte vi skulle sätta ett nytt datum och föreslog den 15 september. Det är idag. Än så länge känns det inte som jag kommer att föda idag heller.
Nästa hållpunkt är 17 september för då ska jag ringa och boka nytt ultraljud.
Hann precis somna om efter att ha pussat Kristofer hejdå då jag väcktes av Botkyrkabyggens hantverkare som ville komma in och laga vår fläkt. Kunde inte låta bli att undra om de kom till mig kl 815 för att de tycker att jag är högprioriterad och därför ska få hjälp först eller för att de hatar mig och vill komma på en så olämplig tid som möjligt. Valde att tro på det första; de älskar mig och ville inte riskera att inte hinna med mig – därför kom de till mig först. Så var det.
Man är långt ifrån fräsch nu.. Då, imorse när jag väcktes jag av hantverkare som ringde på dörren, så hoppade jag ur sängen illa kvickt, drog på mig min mintgröna morgonrock och kastade mig ut i hallen för att öppna dörren och släppa in dem… Samtidigt som jag öppnade och de klev in så kände jag att jag uppenbarligen hade rört mig lite för fort för det rann kissdroppar på insida lår… Inte så att det syntes, men det kändes och jag svor för mig själv och mumlade ohörbart ”detta får fan vara över snart”.
Det är fan förnedrande att vara gravid.
Min mamma berättade igår att hon sket ner sig och spydde samtidigt när hon födde en av mina systrar.
Jippie. Det ser jag fram emot. Not.
Undrar om systern i fråga vet det (?).
Lina kommer hit på lunch idag och ikväll repar jag med RSC. Vad som händer annars vet jag inte. Nu ska jag nog bara ligga och vila lite till. Sedan får vi se. Kanske blir det en tur i skogen eller en tur till gymmet, men lika gärna kan det bara stanna vid brödbak, soffa och bok.
Hur som helst så har jag stängt av ljudet på mina telefoner för att jag är så trött på frågan ”känner du något?”
Ja, jag känner något! Leda, irritation, otålighet, hjälplöshet och tveksamhet – min kropp kanske inte vet hur man gör trots allt?! Kramp i korsryggen, ont i nedre delen av magen, sendrag i höftböjaren, magknip, gaser, ömma fötter, svullna fingrar, spända axlar, stel nacke, svettbrytningar och sömnbrist. Det spänner i magen, trycker i muttan och stramar i huden. Jag mår illa, luktar skunk och rapar surt.
Foglossning? Sammandragningar? Förvärkar? Inte fan vet jag! Men jag känner något.
Strax efter frukost så satte jag igång med tvätten, väntade tills jag hängt allt och gick sedan till Storvretsbadet.
SIMMA 1000 METER.
Nu är jag hemma igen och har inga planer på att gå ut något mer idag. Min gravidkompis kommer hit och fikar klockan 15 och det är Kristofer som lagar middag, så jag kan njuta i sitt- eller ryggläge från och med nu…
Nu först ska jag läsa nya ELLE som nyss damp ner i brevlådan. Därefter ska jag nog plöja ytterligare 100 sidor bok. Nice.
