Igår gick Kristofer tillbaka till jobbet (efter 4 dagar sjuk hemma) och jag städade, tvättade och bakade bröd.
På kvällen åkte jag in till city och träffade några svensklärarkollegor. Det var avtackning av förra ämnesansvarig i svenska (hon är min idol
) och jag blev för en månad sedan erbjuden att följa med på opera – vilket jag så klart inte kunde tacka nej till.
Vi började kvällen med att käka musslor på Akkurat. 
Det är riktigt nice. Rekommenderas starkt! Jag drack två öl till maten. Det var första gången jag drack mer än några klunkar sedan mitt gravtest visade positivt i januari. Det var jättegott, men idag har jag ont i huvudet…
Snacka orutinerat.
Därefter begav vi oss till Folkoperan för att se deras föreställning ”Pärlfiskarna”. Lokalen var varm; det blev mörkt; jag var mätt och hade druckit två öl; föreställningen drog igång med pampig vacker musik och sång - så jag somnade! 
Det gick verkligen inte att hålla sig vaken. Jag kämpade mot sömnen och höll mig vaken första 30 minuterna, men sedan var det kört. En blinkning så glömde jag att öppna ögonen igen – och plötsligt var det paus!
Snacka okultiverat.
Men det var som om all press och all stress och all ”Vincent” bara försvann där inne i salongen och för första gången på veckor var det lugn och ro och tillfälle att sova. Min kropp bara tog över och stängde av sig själv. Kanske är det som kallas mjölkdimma?
Efter pausen gick det bättre. Mycket tack vare att jag då fått snacka lite med kollegorna och dessutom hällt i mig en kopp kaffe. Så jag såg hela andra akten. Det visade sig att en ny karaktär hade tydligen dykt upp under tiden jag sov så jag hade lite svårt att fatta var som försegick…
Men så här tror jag att det var: Det hela handlade om två killar som i ungdomen blev kära i samma tjej. Tjejen och den ena killen blev kära i varandra, men den andra killen hindrade honom från att bli ihop med henne. Sedan skiljs de åt och träffas när de är vuxna och de blir kompisar igen. Och så dyker tjejen upp igen och killen som låtit bli henne för sig kompis skull klarar inte det längre utan de blir kära och hånglar lite. Och då blir den andra killen arg och svartsjuk och bestämmer sig för att döda sin kompis. Och så ska han göra det. Men sedan ändrar han sig för han inser att han inte har en chans ändå, typ.
Men sedan var det alltså någon svartklädd snubbe som dök upp när jag sov. Han fanns liksom med när tjejen som vuxen fanns med i bilden och han verkade vara någon slags ande eller nå’t, men vad han hade för roll fattade jag aldrig… Tjejen verkade ha rollen som någon slags prinsessa och stod på en kulle med en mask på sig och höll på. Vet inte varför…
Vad kullen var vet jag inte. Först tyckte jag scenen såg ut lite som som en soptipp, men det kan också ha varit en havsbotten (med tanke på titeln är kanske det troligare), men det är inte så lätt att veta.
Speciellt svårt är det när det är opera för man hör ju typ 20% av texten de sjunger. Man måste nästan kunna storyn innan för att hänga med helt tror jag…
Sedan är det kanske inte storyn som är prio ett i operasammanhang heller. I det här fallet var ju själva handlingen rätt banal – eller som missade jag allt som var djupt och som gav historien en extra dimension när jag sov…
Musiken och stämningen var ändå kanon. Och det var kul att komma ut – och skönt att få sova!




